Liberal kräftgång

Varje gång ett parti byter ledare brukar opinionssiffrorna stiga en aning.

Under Jan Björklunds sista år som partiledare brottades liberalerna med synnerligen låga opinionssiffror och många trodde då att trenden skulle vända när en ny kraft tog över.
Men så blev det inte alls, tvärt om.

Den minnesgode kommer säkert ihåg det som kallades Westerbergeffekten.
1985: Westerbergeffekten. Valet såg ut att bli en polariserad duell mellan regerande Olof Palmes S till vänster och Ulf Adelsohns M till höger, som ville ha ett systemskifte med sänkta skatter. FP låg i väljarstöd på förra valets sex procent knappt en månad innan valdagen. Genom att profilera sig som ett mittenalternativ med lugnare tonläge än huvudmotståndarna vann FP många väljare. Detta skedde dock främst från andra borgerliga partier. På kort tid ökade FP och nådde 14,2 procent.

2002: Leijonkungen. FP-ledaren Lars Leijonborg framstod som ett alternativ för moderater som tyckte att egna partiet under Bo Lundgrens ledning hade hakat upp sig på skattesänkningar. Språktest för invandrare och en del annat profilerade FP och gav framgång så att 13,3 procent nåddes, att jämför med förra valets 4,7 procent för partiet.

Liberalerna lyckas inte hitta fram till väljarna med något budskap som går hem i stugorna och därför faller opinionssiffrorna.
Man kan dra vissa paralleller med liberalernas politik rent lokalt. Mig veterligen fick man inte igenom något av det man gick till val på 2014, trots att man hamnade i majoritet. Av någon underlig anledning tycks aldrig liberalerna kunna samla kraft nog att stå upp för sina egna förslag och då inser allt fler väljare att en röst på liberalerna blir en bortkastad röst.

Det här inlägget postades i Politik. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *