Inflyttningen når inte vision 2030

Även om årets siffror för befolkningstillväxten inte ser riktigt lika dystra ut som de gjorde vid den senaste rapporten finns det lite som talar för att vision 2030 med 15.000 invånare skall bli verklighet.

Det verkar finnas någon slags övertro hos vissa politiker att inflyttning av nya medborgare är det som avgör kommunens framtid.
Man ser sig gärna blind på det statliga bidrag som man får för varje nyinflyttad men, som vanligt, har myntet två sidor.

Man vill gärna ha nya medborgare med hög lön som då också betalar mer i skatt, men större skatteintäkter får en omedelbar effekt på skatteutjämningssystemet.
Kanske den nyinflyttade har barn som har behov av skola eller förskola och då uppstår omedelbart kostnader.
Å andra sidan kan en nyinflyttad äldre som har låga inkomster kanske inte påverka utjämningssystemet i lika hög grad men kan vara i behov av omsorg som kostar pengar.

Det blir som synes en balansgång där utfallet inte är givet på förhand och därför blir och den kommunala budgeten lite av ett vågspel. Samtidigt diskuteras, på riksnivå, nya bidrag till kommunerna. Riktade bidrag eller allmänna bidrag eller regionala bidrag och ingen vet riktigt vad slutresultatet blir. Samtidigt diskuteras att revidera utjämningssystemet så att mindre bemedlade kommuner skall få mer på de rika kommunernas bekostnad.
En hel härva av förslag och idéer men ingen vet vad slutresultatet blir.

Mitt i detta flöde av mer eller mindre seriösa förslag skall våra politiker lägga en budget för det kommande året och då förstår var och en att den inbyggda osäkerheten är mycket stor.
Samtidigt ökar kraven från snart sagt alla kommunala funktioner.

Skolan måste få sitt, lärarlönerna måste upp och antalet behöriga lärare måste öka. Under inga omständigheter får några skolor läggas ned.
Det måste bli fler anställda inom omsorgen och eftersom personalen sägs gå på knäna måste lönerna öka.
Pengar måste satsas på nya äldreboenden.
Pengar för planering av bostäder till dem som förväntas flytta hit måste finnas.
Uppdatering av ett delvis gammalt VA-system måste fortsätta.
Underhåll av gator och vägar får inte eftersättas och pengar måste finnas för anläggning av nya gång- och cykelvägar. Helst belysta, eller hur.
Man kan inte tulla på bidragen till föreningarna och kulturlivet måste få sina resurser tillgodosedda.

Behoven finns överallt och kostnaderna ökar hela tiden vilket gör att prioriteringarna blir allt svårare att hantera. Risken finns att grupp ställs mot grupp när den ena gruppen anställda får mer i procentuell löneökning än den andra gruppen.
Det kan resultera i att den som skriker högst får mest.

Därmed sagt att jag avundas verkligen inte dem som skall snickra ihop en ny budget. En grannlaga uppgift som måste baseras på insikter om var skattepengarna gör mest nytta.
Då duger inget tunnelseende eller särbehandling eller lyssnande till dem som skriker högst.

Det här inlägget postades i Politik. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *